Politiskt uppvaknande
De första partierna i Finland bildades under senare hälften av 1800-talet. Partiindelningen grundade sig på språk- och nationalitetsfrågor. Den första partigrupperingen på 1860-talet, Finska partiet, var ett utpräglat språkparti. Bland dess mest framträdande ledare märks professorn och senatorn Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen. Som motvikt mot Finska partiet bildades Svenska partiet på 1870 och 1880-talen. På 1880-talet verkade också ett kortlivat liberalt parti i Finland.

Vid sekelskiftet överskuggades språkfrågan så småningom av två andra stora problem, samhällsfrågan och relationen till Ryssland. Finska partiet splittrades upp i två falanger. Majoriteten av gammelfinnarna drev en undfallenhetspolitik medan de som stödde passivt motstånd anslöt sig till ungfinnarna och grundade ett konstitutionellt finsksinnat parti, Ungfinska partiet (NSP) 1902.

Arbetarna organiserar sig
Den finska arbetarrörelsen upplevde sitt första uppsving på 1880-talet under den s.k. wrightska tiden. På arbetarrörelsens möte 1899 grundades Finlands arbetarparti, som fyra år senare döptes om till Finlands socialdemokratiska parti (SDP). Med sin omfattande organisation och sitt politiska program var det socialdemokratiska partiet landets första moderna partiorganisation. De övriga politiska sammanslutningarna var fortfarande splittrade. I valet till den första enkammarlantdagen 1907 fick partiet 80 mandat, vilket blev upptakten till partiets senare framgångar.

År 1906 grundades Svenska Folkpartiet (SFP) som avsåg att samla hela den svenska befolkningen i Finland. I valet 1907 fick partiet 24 lantdagsmandat.

Då språkfrågan inte längre spelade en så framträdande roll inrättades Agrarförbundet 1906 för att driva småbrukarnas intressen. Till valet 1907 gick Agrarförbundet med två grupper, eftersom Santeri Alkio, som stod utanför partiet hade bildat Sydösterbottens ungfinska agrarförbund (Etelä-Pohjanmaan nuorsuomalainen maalaisliitto). År 1908 förenades partiprogrammen och i ideologiskt hänseende förankrade partiet sin verksamhet i rent nationella frågor. Agrarförbundet fick nio mandat i valet 1907, men växte snabbt och fick 42 mandat i valet 1919.

Självständighetsförklaring och politiskt brytningsskede
Till följd av inbördeskriget och kampen om styrelseskicket skedde betydande förändringar i partiernas struktur. Agrarförbundet stödde tanken på en republik och SFP sällade sig till monarkisterna. De finska partierna föll sönder. I det ungfinska partiet stod Svinhufvuds monarkister och Ståhlbergs republikaner mot varandra. Efter denna splittring bildade folkpartisterna tillsammans med republikanerna Nationella framstegspartiet år 1918, medan det gamla Finska partiet blev Nationella samlingspartiet (Saml.) samma år.

Upprorsrörelsens ledare, som flytt till Ryssland, bildade Finlands kommunistiska parti (FKP) i Moskva i augusti 1918. Målet i partiprogrammet var att upplösa det borgerliga statsmaskineriet och göra Finland till en sovjetstat. I augusti 1923 lät Kallios regering fängsla kommunistledarna, bl.a. hela riksdagsgruppen. Partiet upplöstes och dess tidningar drogs in. Kommunisternas offentliga verksamhet kvästes slutgiltigt i början av 1930-talet till följd av Lapporörelsen.

Den Fosterländska folkrörelsen (IKL), som grundats 1932 till följd av den inrikespolitiska jäsningen, deltog för första gången i riksdagsvalet 1933 i valförbund med Samlingspartiet.

Efterkrigstiden
Efter andra världskriget förändrades den politiska kartan. IKL upplöstes i enlighet med fredsavtalet 1944. Samma år registrerades kommunistiska partiet på nytt som en laglig rörelse. Oppositionen inom SDP inledde samarbete med kommunisterna och tillsammans bildade de 1944 Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF).

Samhällsstrukturen förändrades i snabb takt. Agrarförbundet antog 1962 ett nytt princip- och verksamhetsprogram och bytte namn till Centerpartiet (cent.). Partiet hade ambitionen att bli en allmän centerrörelse och bytte 1988 namn till Centern i Finland. Liberala folkpartiet (LFP), som hade bildats 1965 och var efterträdare till Nationella framstegspartiet sedermera Finlands folkparti, försökte också locka till sig centergrupperingar. I FKP kulminerade meningsskiljaktigheterna i en öppen konflikt 1969 och partiet delades upp i majoritets- och minoritetskommunister. På 1980-talet följde man en harmoniseringslinje och 1990 slogs FKP och DFFF samman till ett nytt parti, Vänsterförbundet (vänst.).

Nya politiska aktörer
Finlands politiska system har tidvis upplevt en betydande splittring med många små grupper. Ända sedan 1960-talet har de blivit allt fler. Understödet för Finlands Landsbygds Parti (FLP), som 1959 brutit sig ut ur Agrarförbundet, ökade i överraskande takt och 1970 blev partiet under ledning av sin grundare Veikko Vennamo en röstmagnet. FLP splittrades dock ganska snart i två grupper för att slutligen upplösas i början av 1990-talet på grund av finansiella svårigheter. Till efterträdare för FLP grundades Sannfinländarna (saf). I valet 1970 kom ett nytt parti in i riksdagen, Finlands Kristliga Förbund, som år 2001 bytte namn till Kristdemokraterna i Finland (KD).

År 1988 registrerade sig den obundna ekologiska rörelsen som ett parti, Gröna förbundet (gröna).

Finlands partipolitiska liv har karakteriserats av det stora agrarförbundets centrala och ibland mycket dominerande ställning. Den politiska splittringen inom arbetarrörelsen har, betraktat ur västerländskt perspektiv, tagit sig uttryck i en ovanligt stark vänsterradikalism. Perioden fram till mitten av 1930-talet har beskrivits som det borgerliga samarbetets tid. Centerns och vänsterns majoritetssamarbete, den s.k. rödmyllan, bröts först efter valet 1987, då SDP och Samlingspartiet bildade sin första koalition.

I riksdagsvalet 2007 fick Centern i Finland 51 mandat, Samlingspartiet 50 mandat, SDP 45 mandat, Vänsterförbundet 17 mandat, Gröna förbundet 15 mandat, SFP 9 mandat, Kristdemokraterna 7 mandat och Sannfinländarna 5 mandat. Sedan valet år 1948 har man från landskapet Åland alltid valt en riksdagsledamot.

Källa: Riksdags historia