2. BEREDNINGEN AV DEN NYA LANTDAGSORDNINGEN OCH VALLAGEN

Enligt 1869 års lantdagsordning i storfurstendömet Finland representerades det finska folket av ständer, dvs. riddarståndet och adeln, prästeståndet, borgerskapet och bondeståndet. I praktiken representerade ständerna dock enbart en liten del av folket och största delen av medborgarna, bl.a. kvinnor, hade inga möjligheter att delta i politiken. Vid sekelskiftet ökade trycket för att ändra på systemet.

Den politiska situationen i det ryska kejsardömet, i synnerhet det nederlag Ryssland led i kriget med Japan och generalstrejken som följde därefter under åren 1904-1905, ledde till att kejsaren Nikolaj II var tvungen att utfärda ett s.k. frihetsmanifest, genom vilket man började planera betydliga statliga reformer i landet. Även Finland drabbades av generalstrejken och för Finlands del utfärdade kejsaren ett motsvarande manifest (novembermanifestet 4.11.1905), enligt vilket Finland skulle lägga fram ett förslag till reform av folkrepresentationen.

Senaten tillsatte den 4 december 1905 en kommitté för att bereda förslaget till ny lantdagsordning och vallag för Finland. Kommittén leddes av professor Robert Hermansson och medlemmarna var författare Santeri Alkio, lagman T.J. Boisman, professor J.R. Danielson, bankdirektör Felix Heikel, andelshandelsdirektör Heikki Lindroos, J.K. Paasikivi, statsrådet Thiodolf Rein, bankdirektör Emil Schybergson, professor E.N. Setälä, journalist Yrjö Sirola, hovrättsassessor P.E. Svinhufvud, lantdagsman Juho Torppa och journalist Edvard Valpas. Av medlemmarna tillhörde Danielson, Torppa och Paasikivi gammelfinnarna, Setälä, Svinhufvud, Alkio och Rein ungfinnarna, Hermansson, Heikel, Boisman och Schybergson svenskarna samt Lindroos, Sirola och Valpas socialdemokraterna.

Protokollsekreterare Vilhelm Blåfield var kommitténs sekreterare. Lagtexterna skrevs av Julian Serlachius, f.d. senator och dåvarande verkställande direktör för Städernas i Finland Hypotekskassa, och motiveringstexterna av kommittémedlemmen Schybergson.

Kommittén blev klar med sitt betänkande ganska snabbt, redan den 28 februari 1906. Också efter detta framskred händelserna i snabbt takt. Betänkandet utgjorde grunden för senatens förslag som förmedlades till generalguvernören och föredrogs för kejsaren den 15 mars. Förslaget sändes till en speciell rysk-finsk delegation för granskning. Till slut lades Hans Kejserliga Majestäts Nådiga proposition med förslag till ny lantdagsordning och vallag fram för ständerna den 9 maj 1906 och ständerna godkände propositionen den 1 juni. Kejsaren fastställde de nya bestämmelserna den 20 juli och de trädde i kraft den 1 oktober 1906.

De viktigaste punkterna i reformen var:

Det finska folket representerades av en enkammarlantdag bestående av 200 representanter.
Lantdagen utsågs genom allmän val, där alla röstberättigade, såväl män som kvinnor, hade lika rösträtt. Var och en som hade rösträtt var dessutom valbar.
Representanterna utsågs genom omedelbara och proportionella val och proportionaliteten förverkligades genom d’Hondts rösträkningssystem.
För valet indelades landet i minst 12 och högst 18 valkretsar.